Min dotter insisterade mig. Du kan göra. Du måste göra, men jag ville inte. Det är inte viktig. Jag ska ha någon läsare, tänkte jag. Ingen person kommer att intressera sig i min skrifter, men, till slut, gör jag det. Och det gör jag för min hälsa. Här kan jag släppa mina frustrationer. Här kan jag intala mig själv mina lidanden. Här kan jag översätta min ångest. Detta ska bli mitt katharsis.
Jag fick ett stroke i juli 2007 och har sedan startat en ny kamp. Kampen mot utsläppet och dess efterdyningar. I dag kan jag säga att jag har vunnit. Till skillnad från Julius Caesar, naturligtvis. Jag kom inte, jag såg inte, men jag segrade. Jag har tagit mig med hjälp av min underbara familj. Min fru och mina barn. Och alla som har stöttat mig.
Jag är fortfarande med i kampen. Jag är levande. Sedan ska jag berätta för er vad jag uppfattade är känslan av död.
Idag har jag att tacka personalen på Karolinska sjukhuset, Stora Sjöndal,den underbara personalen på Neurologiska Karolinska sjukhuset rehabiliteringsavdelning, min svenska lärare på Komvux Tumba (Mona Salin och Mía), och mina läkare och sjuksköterskorna i FITJA vårdcentral (Jag vet inte vad som skulle ha gjort utan dem).
Här är jag. Stående framför en stor orkan. Och jag är inte ensam.
0 comentarios:
Publicar un comentario